Idag är det dax för Göteborgsvarvet. Jag har vant mig vid tanken på att inte formen är den önskade, men jag hade inte förberett mig på den bakterie som jag träffat på. Magsjuka i dagarna tre precis före en halvmaraton, jag vet inte om jag ska starta. På radion har tävlingsarrangörerna varnat för varmt väder, de har rekommenderat uppvätskning, att dricka mycket tillsammans med mängder av kolhydrater. Jag har tömt kroppen på både vätska och kolhydrater. Först igår kväll kunde jag börja äta. En klok människa skulle inte komma på tanken att ge sig på varvet, jag velar. Ena stunden tänker jag, Anita var klok nu, självklart ska du inte springa, se ungarna starta, gå och sätt dig på ett fik, och ta emot dem vid målsnöret. Å andra sidan, två mil kan man ju gå, om jag startar kan jag ju alltid hoppa av när jag inte orkar mer. Och det är fullt med vätskekontroller längs med banan! Vi får se om kloka Anita vinner, eller om den mindre kloka får bestämma. Löparskorna är med, massor av vätska är med, och här i östra delarna av landet är det molnigt.
Igår träffade jag mina nya vänner. M ska ta hand om Busa en vecka igen, så M och M kom förbi för att hämtade vovven. Vi pasade på att träna lite vallning. Lite matt av senaste dagarnas kamp mot elaka bakterier, men mellan passen satt vi i gräset och pratade och hämtade andan. Det är roligt med nya bekanta, intressen för människor samman. Och ibland känner man att tillit och förtroende för människor man egentligen inte känner. Vår bekantskap började med att Lilla M köpte Nelly av mig. Nelly var då ett år, en litet Border collie tik som var alltför vek för mig, Nelly ville inte alls jobba med mig. Med Lilla M däremot, vill hon gärna arbeta. Nelly avgudar marken Lilla M går på, de har hittat varann. Det är aldrig roligt att sälja en hund, det känns som ett misslyckande. Med facit i hand vet jag att mitt beslut var helt rätt, och det värmer. Dessutom har det gett mig nya vänner.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar