Kattfot och blå viol

Evert Taube sjöng om att vi skulle bevara vår natur, och hur gör vi bäst det? På min gård växer kattfot i betesmarken. För att bevara betesväxter och för all del, vårt kulturlandskap, behövs betande djur. Om man betar dessa marker kan man få ekonomiskt stöd, om Länsstyrelsen anser att marken är värd att bevara, och det bedöms med hjälp av växter som kattfot. Just kattfot, enligt länsstyrelsens inventering, behöver marker som betas, och framför allt behövs djur som trampar på densamma. Och det här har för mig varit en sanning tills igår när jag var på promenad med hästen. Döm av min förvåning när jag ser kattfot i väggrenen vid den grusvägen i skogen jag går på. Här har, av träden att döma inte varit betande djur på de senaste 70-80 åren, om någonsin. Jag blev glad av att se kattfoten, men inser återigen, att sanningar sällan finns. Och att vi lever i en värld där myter och tro spelar en stor roll. Jag har tidigare läst i säkra källor om nyckelbiotoper som bara finns i urgamla skogar, och som bidrar till att skogar blir naturreservat, dessa nyckelbiotoper har även hittats i vanliga trädgårdar, och är därmed inte alls så ovanliga som man tidigare trott. Det som är tråkigt med det här, är att vi sannolikt lägger fokus och pengar på fel objekt. Mer kunskap behövs och ett öppet sinne och en vilja att se en helhet, en helhet som kan visa att tidigare sanningar inte är sanningar.