Två veckor

Nu är kycklingarna två veckor och de har tappat sin första duniga fjäderskrud, för att istället sätta riktiga fjädrar. I några avdelningar är kycklingarna lite mer nervösa än de andra, där måste belysningen dämpas när vi går in. Att dämpa belysningen är att säga till kycklingen att nu närmar sig natten, det är dags att slå sig till ro. På så sätt undviker vi att de jagar upp sig och blir rädda, Sedan är det naturligtvis viktigt att man rör sig lugnt genom stallarna. Kycklingarna känner faktiskt igen sina skötare, och jag tror att de framförallt känner igen rörelsemönstret. Ytterligare en anledning till att inte främmande människor får komma in till kycklingarna. Den, och den smittrisk som varje besök innebär. Ibland får jag frågan om det är mycket problem med skelettet, framför allt benen på kycklingarna. Svaret på frågan är nej. Precis som hos våra sällskapsdjur, avlar man på individer med önskat utseende/egenskap. Och här har aveln verkligen gjort stora framsteg, självklart kan det kläckas missbildade individer, det förekommer hos både djur och människor, men det är sällsynt. Som regel är benen på kycklingarna fina hela uppfödningsperioden.

JA så var det min träning. Jag ska villigt erkänna att det går tungt. Just nu får jag ta fram piskan, det är SÅ tråkigt, när den fina formen har förbytts, och jag genomlider passen som en flåsande häffaklump! Ja ja, jag har mig själv att skylla. Den här veckan ska jag springa 6+5,5+7,5 km, men eftersom löpningen är tråkig just nu ska jag istället berätta om en runda, jag sent kommer glömma.

Platsen är Spanien, tiden är halv åtta på morgonen, jag smiter ut medan Bonden sover, för att få uppleva närområdet, detta ÄR en fördel med att löpträna, man får se mycket man annars inte skulle se, och ibland uppleva sådant man helst vill slippa...
Innan resan hade jag inte koll på hur kuperat Spanien är, och första kilometerna flyter lätt, eftersom vi bor på en kulle, så det går nästan bara utför.
Efter tre kilometer vänder jag och börjar streta hemåt, nedför har förbytts till uppför. Eftersom jag springer längst med odlingar av olika slag går det ändå hyfsat, och i öronsnäckorna hör jag en spännande ljudbok. Snart ser jag en Citrus odling innanför ett högt staket, och där kommer tre hundar springande, skällande och ser måttligt roade ut. Nåväl, eftersom vi befinner oss på varsin sida av ett högt staket, fortsätter jag springandes, vilket inte gör hundarna mindre upprörda. Jag hinner tänka tanken "hål i staketet", jodå, visst 17 är det det, två av hundarna befinner sig nu på samma sida av staketet som mig, framför mig. Jag är ju inte hundrädd, så jag stannar, viker undan huvudet för att inte verka hotfull, för att hundarna ska få hälsa på mig. Och i det här fallet var det fel metod. Hundarna kommer närmare, inte mindre hotfulla, och nafsar efter mig. Jag får byta teknik, jag börjar istället morra och gå emot dom, varpå de backar två steg, för att sedan kasta sig mot mig ett steg. Vi förflyttar oss långsamt framåt dit jag ska på det här sättet. Jag letar med blicken efter en pinne, eller något annat jag kan använda för att ytterligare kunna mota de två ilskan hundarna, men hittar ingenting. Jag har ingen större lust att sträcka ner handen mot dom, och det enda jag bär på mig, förutom kläderna, är pulsklocka och telefon, ingendera speciellt effektiva vapen. Jag inser att om inte hundarna gör slag i saken och verkligen  anfaller, så kommer det i alla fall ta timmar att komma hem. Vad gör man? Tillslut kommer en äldre man i bil, och räddar mig, jag får använda hela mitt kroppsspråk (SNÄLLA, släpp in mig i bilen!!) för att få komma in, och kan lifta en bit, till hundarna har gett upp (de högg efter bildäcken en bra stund) Mannen kunde inte ett ord engelska, jag kan ingen spanska, men jag hoppas han förstod hur tacksam jag var! Nåväl, jag hoppar ur och springer sista biten hem.
Efter en del funderande berättar jag för Bonden om mitt äventyr ("-Jag har ju sagt hur farligt det är att springa"), där fick han vatten på sin kvarn. Efter frukost, och vid avfärd från natthärbärget, föreslår jag att vi ska ta vägen förbi citrusodlingen, så jag kan visa de ilskna hundarna. Sagt och gjort, vi åker ner, hundarna kommer springande mot staketet. Enda skillnaden är att nu har husse kommit till odlingen, och tydligen tagit över uppgiften som vakt. De hundar som nu står där viftar glatt på svansen, och ser allt annat än arga ut. Förbaskade byrackor!

Visst ser de ilskna ut??

Nåväl träning och kost, hand i hand. Jag håller på att gå igenom tidningar (jag har en last, sport tidningar! Tips om hur man håller motivationen  vid liv, hur man tränar bäst, och hur man äter.) 

Och en tidning Aktiv Träning nr 8/2014 kan man läsa följande:

..och på det följer ett recept, jag har provat, det ÄR gott...

Så, mitt råd är, träna på även om det tar emot, och just nu är kallt, blåsigt, snöigt och tråkigt, håll i, men håll er borta från staket med hål i, i alla fall om det finns ilskna hundar på andra sidan, och sist, men inte minst, ät en god, nyttig middag!