Lycka!

Vad jag ändå är lyckligt lottat!

Jag har just nu sju underbara valpar, drygt två veckor gamla. Nej, det var inte meningen, hannen var enligt veterinär steril, och tiken skulle tävlas i år, men även om livet inte alltid blir som tänkt, så kan det bli förbaskat bra ändå. Dessa små liv har just börjat gå, de skäller och morrar (nåja, de försöker i alla fall), och de är precis så underbara som bara djurbarn kan vara!

Två veckor och allderles underbar!

 

Tänk så mycket tid man ändå kan stjäla från annan verksamhet, en liten stund här, och en liten stund där, bara för att snusa på liten valp!

Igår red jag lektion. Jag började med att gnälla av mig min frustration över att min ridning inte går framåt, jag känner att jag kan och framför allt har kunnat så mycket mer. Bevisligen stannar inte muskelminnet kvar  i 20 år, och det kan man kanske inte förvänta sig heller. Däremot finns någon form av minne kvar. Vackra Svarten uppskattar INTE jobb, om sanningen ska fram är han lat, och han protesterar ordlöst men tydligt när han måste jobba med hela kroppen. Plötsligt är eltråden till hagen en bit bort skäl nog för att resa sig på bakbenen och göra piruetter. Pisken resulterar bakut-sparkar och sura miner. Hans krumbukter resulterade inte i någon ofrivillig avsittning, så den ronden vann han inte! HA! Men när vi väl kommit över det stadiet, då går han som en gud! Mitt leende blir bredare och bredare, YES vad den hästen kan!

Så jag tog beslutet att inte rida dressyr själv, eftersom jag inte är säker på att jag når honom helt. Nu blir det skogsridning, jogging på vägar, tömkörning, och dressyren för instruktör. Det är alltid skönt att ta beslut!

Kycklingarna är inne i en bra fas, de är inte fullt så känsliga som när de är nykläckta, och de är inte så stora så att de har blivit värmekänsliga. Fast med det eviga regnande vi har nu skulle det i och för sig inte vara något problem med värmen. Just nu passar vi på att ströa upp i alla stallar, det blir så rent och ljust av det nya spånet!

Min egen träning väntar på coach från Laila, intet är som väntans tider