Efter helgen

En helg har förflutit efter mitt coachsamtal med Laila. Så igår sprang jag helgens löppass, och istället för ett långpass blev det fem km, grusväg och i skogen. För första gången hade jag ljudbok pratades i lurarna, och det kan jag rekommendera. Det håller negativa tankar borta, benen går av sig själv. Det känns bra att ”bara” springa, att skaal bort prestationskraven, även om tankarna ändå kommer: ”Hur ska jag hinna komma i form till Stockholm halvmaraton i den HÄR farten? ”

Jag provade på ”Ubbes” recept föresten, citronkyckling till lördagskvällen

Förmodligen gjorde jag något fel, och förmodligen var det att låta kycklingen stå kvar i ugnen fem minuter för länge, för just den här rätten blev ingen favorit. Jag tyckte kycklingen blev lite torr, trots att den kokat i vin och apelsin, och helt ärligt, tycker jag det är lite slöseri att koka filéer.

För att fortsätta baklänges, i fredags hade jag middag för gamla och nya ”tjejkompisar". (Tala gärna om för mig när man slutar vara tjej, jag säger gärna tant-middag, men möts alltid av protester.)

Och på grillen, en härlig fredagskväll, där gör sig filéerna som bäst! Med tzatziki och klyftpotatis, kan det bli bättre? Jo med goa vänner BLI maten godare!

Måndag och ny vecka, och nästan hela dagen har ägnats inne i kycklinghus. Även om vi går därinne ofta, flera gånger per dag, måste man då och då checka av allt lite noggrannare. Att värmen inte blir för jobbig, att alla fläktar fungerar och att ströbädden är bra. Enbart inne i stallarna kan sådana kontroller göras, teknik är bra, men inget går upp emot mänskliga sinnen.

Nu väntar gos med valparna, innan vi gör som lillen, och somnar sött.

Mitt (nya) liv

Nu har jag haft mitt coachsamtal. Jag känner inte som en av de andra bloggarna kände efter sitt samtal, jag känner mig inte typ odödlig. Men jag känner att jag fått ett stöd som jag just nu så väl behöver. När man inte är elitidrottare och inte har en himla massa vänner som sportar, känner man (läs jag) sig som om man tjatar ihjäl sin omgivning. Om jag upplever det jobbigt att springa en mil, är det föga lönt att beklaga sig för vänner, som inte tagit ett löpsteg sedan grundskolan. Jag får ingen förståelse för mitt gnäll, utan mer en blick som säger: - ”ja ja skryt lagom själv springer jag i bästa fall efter bussen. ”

Laila hjälpte mig sätta fingret på det jag redan vet, och bekräfta beslut jag redan tagit.

I stort lever jag ett sunt liv, och jag rör mig ganska mycket till vardags., och äter bra råvaror. Kött, fågel och fisk, grönsaker och rotfrukter, oftast två lagade mål mat om dagen förutom frukosten.

Ridningen räknar jag inte som träning, utan min träning består av löpning.

Och löpningen går allt sämre.

En stor bov i dramat är jag och min hjärna. Jag talar hela tiden om för mig själv att det är jobbigt, att jag borde orka mer, springa snabbare och längre. Och ju mer jag intalar mig själv att jag är dålig, desto sämre blir jag.

Min läxa är att vara lite snällare mot mig själv springa tre gånger i veckan, men bara intervaller och backträning, inga långpass just nu. Jag ska glädjas över att jag faktiskt kan springa och att min kropp faktiskt fungerar. Så ”långpasset” den här veckan blir ett femkilometerspass, i godan ro.

Det kommer nog bli tufft, jag hade räknat med att komma ut i helgen och ta ett löp-gång pass i ca 90 min, även om jag räknade med att vara ”snäll” och inte pressa, utan gå då det kändes tungt.

Ett annat mål är att gå ner 3-4 kilo. Jag har ett trasigt knasigt knä,. Och då är varje kilo av betydelse, om man vill ägna sig år löpning. Ett bra tips jag fick av Laila var att lägga in ett mellanmål vid 15–16-tiden, så att jag inte är vrålhungrig innan maten, och därmed skåpäter. Jag ska dra ner på vin och sluta med Cola light. För er som känner mig vet att det nog blir min tuffaste utmaning, Cola light i alla dess former är mitt största behov, det är viktigare än godis, snacks, ja nästan allt Jag är den som gärna häller upp ett vinglas med Cola light på fredagskvällen, när det är dags för matlagning, till Bondens stora förtret, eftersom han hatar detsamma. ”Varför kan du inte dricka vin som vanliga människor” är hans återkommande fråga. Och jovisst, jag dricker vin också, men min Cola light…

(Så var det med att vara snäll mot mig själv, nu ska jag plåga mig med att inte unna mig min kalla Cola light i vinglas. Nåja, vi får hoppas att smaksatt vatten blir min nya last. ;-) )

Nu ska jag gå och se till kycklingarna, och befästa snälla tankar.

Ha en bra helg, och gå in på Facebook, svensk fågel, gilla och var med oss i utmaningen!

Nu ni

Idag är det dags!

Idag ska jag prata med min nya coach, Laila , som har bett mig fundera på sju punkter kring mitt välmående:

Stress, motion, sömn, kost, relationer, arbetsroll och mål.

Jag kan snabbt konstatera att jag fokuserar på en punkt, vilket mål har jag. Kanske måste jag fundera en sväng till, en helhet kan nog behövas.

Så go vänner, om ni vill vara med mig på en ”hälsoresa” fundera ni också, och gå in på Svensk fågels facebook sida och res med oss!

Fortsättning följer! J

Här och nu

Sverige är fantastiskt! Nu har bina fått ett smörgåsbord, rapsen blommar för fullt, i kuporna surrar det glatt. Morgonpromenaden med hundarna fylls med dofter, och ljud, det är dags att stanna upp en stund och bara vara här och nu

 

Busa med rapsfält i bakgrunden. Hon är synbart på språng, att posera är inte hennes grej.:-)
 

 

Lycka!

Vad jag ändå är lyckligt lottat!

Jag har just nu sju underbara valpar, drygt två veckor gamla. Nej, det var inte meningen, hannen var enligt veterinär steril, och tiken skulle tävlas i år, men även om livet inte alltid blir som tänkt, så kan det bli förbaskat bra ändå. Dessa små liv har just börjat gå, de skäller och morrar (nåja, de försöker i alla fall), och de är precis så underbara som bara djurbarn kan vara!

Två veckor och allderles underbar!

 

Tänk så mycket tid man ändå kan stjäla från annan verksamhet, en liten stund här, och en liten stund där, bara för att snusa på liten valp!

Igår red jag lektion. Jag började med att gnälla av mig min frustration över att min ridning inte går framåt, jag känner att jag kan och framför allt har kunnat så mycket mer. Bevisligen stannar inte muskelminnet kvar  i 20 år, och det kan man kanske inte förvänta sig heller. Däremot finns någon form av minne kvar. Vackra Svarten uppskattar INTE jobb, om sanningen ska fram är han lat, och han protesterar ordlöst men tydligt när han måste jobba med hela kroppen. Plötsligt är eltråden till hagen en bit bort skäl nog för att resa sig på bakbenen och göra piruetter. Pisken resulterar bakut-sparkar och sura miner. Hans krumbukter resulterade inte i någon ofrivillig avsittning, så den ronden vann han inte! HA! Men när vi väl kommit över det stadiet, då går han som en gud! Mitt leende blir bredare och bredare, YES vad den hästen kan!

Så jag tog beslutet att inte rida dressyr själv, eftersom jag inte är säker på att jag når honom helt. Nu blir det skogsridning, jogging på vägar, tömkörning, och dressyren för instruktör. Det är alltid skönt att ta beslut!

Kycklingarna är inne i en bra fas, de är inte fullt så känsliga som när de är nykläckta, och de är inte så stora så att de har blivit värmekänsliga. Fast med det eviga regnande vi har nu skulle det i och för sig inte vara något problem med värmen. Just nu passar vi på att ströa upp i alla stallar, det blir så rent och ljust av det nya spånet!

Min egen träning väntar på coach från Laila, intet är som väntans tider

Framåt

Ibland sitter man fast! Så känner jag just nu när det gäller träningen av hästen. Jag rider för instruktör, och jag följer ett träningsprogram, men det går inte framåt. Varje gång jag rider börjar jag på samma punkt som föregående gång, alltså har jag inte lärt mig något, jag har inte utvecklats.

Detsamma gäller löpningen just nu, jag gör inte samma sak varje gång jag springer, men det känns inte som om jag utvecklas.

Så vad gör man då? Jo, man söker ny kunskap, eller gammal kunskap som behöver dammas av. Jag ringer en, eller fler vänner. En gammal kompis sedan Lantbrukets avbytartjänsts tid, vars kunskap jag nyttjat många gånger förut får ett samtal. Vännen från förr är ett utmärkt bollplank, hon kan häst, och hon förstår vad jag vill uppnå. Lite tips och råd, och jag ser återigen fram emot nästa ridtur.

Ett annat samtal går till en träningskompis, också från förr, och jag är redo att pröva nya utmaningar i löparspåret. Fast när det gäller den träningen har jag lite sparlåga, jag ska få Coach av välkänd profil och jag är fylld av förväntan. Jag lovar att dela med mig av den inspiration jag vet det kommer att ge.

Lammen utanför hagen

 

Nu är alla fåren ute på bete, det är skönt med nya arbetsrutiner, hundarna och jag kontrollerar hagar och djur, det här är bästa tiden på året. Jag gillar när fåren är i hagarna, hundarna älskar när de har gått ut. Det innebär arbete, ju fler får och ju längre från hagen desto bättre. Jag säger det igen, tänk om alla var så arbetsglada som mina hundar!

 

Lizzie och Busa överlyckliga, JOBBA!!
 

 

 

Entropi

Det är något fel på mitt skrivbord. Det måste det vara, för alla papper samlas i oorganiserade högar, och jag har ingen aning om var det ena eller det andra befinner sig. Jo, jag har ganska bra koll på vad som finns på mitt skrivbord, men inte var. Det är alltid något som ska göras, just som jag påbörjar städningen och organiserandet, ett nytt recept som ska optimeras, en skrivelse som ska in till någon myndighet, ett mail som måste besvaras. Och vips har oordningen blivit ytterligare några papper större . Varje eftermiddag går min tanke till nästkommande dag, i morgon, DÅ ska jag städa upp, sätta alla papper i de pärmar de hör hemma, gå igenom den obligatoriska ”Att-göra” listan och förhoppningsvis bocka av ett par saker jag gjort, och med all säkerhet skriva till en del saker jag måste göra. Men varför skjuta upp till imorgon, det är väl lika bra att börja nu. Jag kan bara konstatera, att på mitt skrivbord lyder Entropi, som enligt Termodynamikens andra huvudregel säger att ”naturens riktning är att öka oordningen”. Så det är bara att försöka motarbeta en av naturens lagar.