fredag 31 maj 2013

Mitt (nya) liv


Nu har jag haft mitt coachsamtal. Jag känner inte som en av de andra bloggarna kände efter sitt samtal, jag känner mig inte typ odödlig. Men jag känner att jag fått ett stöd som jag just nu så väl behöver. När man inte är elitidrottare och inte har en himla massa vänner som sportar, känner man (läs jag) sig som om man tjatar ihjäl sin omgivning. Om jag upplever det jobbigt att springa en mil, är det föga lönt att beklaga sig för vänner, som inte tagit ett löpsteg sedan grundskolan. Jag får ingen förståelse för mitt gnäll, utan mer en blick som säger: - ”ja ja skryt lagom själv springer jag i bästa fall efter bussen. ”

Laila hjälpte mig sätta fingret på det jag redan vet, och bekräfta beslut jag redan tagit.

I stort lever jag ett sunt liv, och jag rör mig ganska mycket till vardags., och äter bra råvaror. Kött, fågel och fisk, grönsaker och rotfrukter, oftast två lagade mål mat om dagen förutom frukosten.

Ridningen räknar jag inte som träning, utan min träning består av löpning.

Och löpningen går allt sämre.

En stor bov i dramat är jag och min hjärna. Jag talar hela tiden om för mig själv att det är jobbigt, att jag borde orka mer, springa snabbare och längre. Och ju mer jag intalar mig själv att jag är dålig, desto sämre blir jag.

Min läxa är att vara lite snällare mot mig själv springa tre gånger i veckan, men bara intervaller och backträning, inga långpass just nu. Jag ska glädjas över att jag faktiskt kan springa och att min kropp faktiskt fungerar. Så ”långpasset” den här veckan blir ett femkilometerspass, i godan ro.

Det kommer nog bli tufft, jag hade räknat med att komma ut i helgen och ta ett löp-gång pass i ca 90 min, även om jag räknade med att vara ”snäll” och inte pressa, utan gå då det kändes tungt.

Ett annat mål är att gå ner 3-4 kilo. Jag har ett trasigt knasigt knä,. Och då är varje kilo av betydelse, om man vill ägna sig år löpning. Ett bra tips jag fick av Laila var att lägga in ett mellanmål vid 15–16-tiden, så att jag inte är vrålhungrig innan maten, och därmed skåpäter. Jag ska dra ner på vin och sluta med Cola light. För er som känner mig vet att det nog blir min tuffaste utmaning, Cola light i alla dess former är mitt största behov, det är viktigare än godis, snacks, ja nästan allt Jag är den som gärna häller upp ett vinglas med Cola light på fredagskvällen, när det är dags för matlagning, till Bondens stora förtret, eftersom han hatar detsamma. ”Varför kan du inte dricka vin som vanliga människor” är hans återkommande fråga. Och jovisst, jag dricker vin också, men min Cola light…

(Så var det med att vara snäll mot mig själv, nu ska jag plåga mig med att inte unna mig min kalla Cola light i vinglas. Nåja, vi får hoppas att smaksatt vatten blir min nya last. ;-) )

Nu ska jag gå och se till kycklingarna, och befästa snälla tankar.

Ha en bra helg, och gå in på Facebook, svensk fågel, gilla och var med oss i utmaningen!

Nu ni


Idag är det dags!

Idag ska jag prata med min nya coach, Laila , som har bett mig fundera på sju punkter kring mitt välmående:

Stress, motion, sömn, kost, relationer, arbetsroll och mål.

Jag kan snabbt konstatera att jag fokuserar på en punkt, vilket mål har jag. Kanske måste jag fundera en sväng till, en helhet kan nog behövas.

Så go vänner, om ni vill vara med mig på en ”hälsoresa” fundera ni också, och gå in på Svensk fågels facebook sida och res med oss!

Fortsättning följer! J

torsdag 30 maj 2013

Här och nu


Sverige är fantastiskt! Nu har bina fått ett smörgåsbord, rapsen blommar för fullt, i kuporna surrar det glatt. Morgonpromenaden med hundarna fylls med dofter, och ljud, det är dags att stanna upp en stund och bara vara här och nu
 
Busa med rapsfält i bakgrunden. Hon är synbart på språng, att posera är inte hennes grej.:-)
 
 

onsdag 29 maj 2013

Lycka!


Vad jag ändå är lyckligt lottat!

Jag har just nu sju underbara valpar, drygt två veckor gamla. Nej, det var inte meningen, hannen var enligt veterinär steril, och tiken skulle tävlas i år, men även om livet inte alltid blir som tänkt, så kan det bli förbaskat bra ändå. Dessa små liv har just börjat gå, de skäller och morrar (nåja, de försöker i alla fall), och de är precis så underbara som bara djurbarn kan vara!
Två veckor och allderles underbar!
 

Tänk så mycket tid man ändå kan stjäla från annan verksamhet, en liten stund här, och en liten stund där, bara för att snusa på liten valp!

Igår red jag lektion. Jag började med att gnälla av mig min frustration över att min ridning inte går framåt, jag känner att jag kan och framför allt har kunnat så mycket mer. Bevisligen stannar inte muskelminnet kvar  i 20 år, och det kan man kanske inte förvänta sig heller. Däremot finns någon form av minne kvar. Vackra Svarten uppskattar INTE jobb, om sanningen ska fram är han lat, och han protesterar ordlöst men tydligt när han måste jobba med hela kroppen. Plötsligt är eltråden till hagen en bit bort skäl nog för att resa sig på bakbenen och göra piruetter. Pisken resulterar bakut-sparkar och sura miner. Hans krumbukter resulterade inte i någon ofrivillig avsittning, så den ronden vann han inte! HA! Men när vi väl kommit över det stadiet, då går han som en gud! Mitt leende blir bredare och bredare, YES vad den hästen kan!

Så jag tog beslutet att inte rida dressyr själv, eftersom jag inte är säker på att jag når honom helt. Nu blir det skogsridning, jogging på vägar, tömkörning, och dressyren för instruktör. Det är alltid skönt att ta beslut!

Kycklingarna är inne i en bra fas, de är inte fullt så känsliga som när de är nykläckta, och de är inte så stora så att de har blivit värmekänsliga. Fast med det eviga regnande vi har nu skulle det i och för sig inte vara något problem med värmen. Just nu passar vi på att ströa upp i alla stallar, det blir så rent och ljust av det nya spånet!

Min egen träning väntar på coach från Laila, intet är som väntans tider

måndag 27 maj 2013

Framåt


Ibland sitter man fast! Så känner jag just nu när det gäller träningen av hästen. Jag rider för instruktör, och jag följer ett träningsprogram, men det går inte framåt. Varje gång jag rider börjar jag på samma punkt som föregående gång, alltså har jag inte lärt mig något, jag har inte utvecklats.

Detsamma gäller löpningen just nu, jag gör inte samma sak varje gång jag springer, men det känns inte som om jag utvecklas.

Så vad gör man då? Jo, man söker ny kunskap, eller gammal kunskap som behöver dammas av. Jag ringer en, eller fler vänner. En gammal kompis sedan Lantbrukets avbytartjänsts tid, vars kunskap jag nyttjat många gånger förut får ett samtal. Vännen från förr är ett utmärkt bollplank, hon kan häst, och hon förstår vad jag vill uppnå. Lite tips och råd, och jag ser återigen fram emot nästa ridtur.

Ett annat samtal går till en träningskompis, också från förr, och jag är redo att pröva nya utmaningar i löparspåret. Fast när det gäller den träningen har jag lite sparlåga, jag ska få Coach av välkänd profil och jag är fylld av förväntan. Jag lovar att dela med mig av den inspiration jag vet det kommer att ge.
Lammen utanför hagen
 

Nu är alla fåren ute på bete, det är skönt med nya arbetsrutiner, hundarna och jag kontrollerar hagar och djur, det här är bästa tiden på året. Jag gillar när fåren är i hagarna, hundarna älskar när de har gått ut. Det innebär arbete, ju fler får och ju längre från hagen desto bättre. Jag säger det igen, tänk om alla var så arbetsglada som mina hundar!
 
Lizzie och Busa överlyckliga, JOBBA!!
 
 
 

torsdag 23 maj 2013

Entropi


Det är något fel på mitt skrivbord. Det måste det vara, för alla papper samlas i oorganiserade högar, och jag har ingen aning om var det ena eller det andra befinner sig. Jo, jag har ganska bra koll på vad som finns på mitt skrivbord, men inte var. Det är alltid något som ska göras, just som jag påbörjar städningen och organiserandet, ett nytt recept som ska optimeras, en skrivelse som ska in till någon myndighet, ett mail som måste besvaras. Och vips har oordningen blivit ytterligare några papper större . Varje eftermiddag går min tanke till nästkommande dag, i morgon, DÅ ska jag städa upp, sätta alla papper i de pärmar de hör hemma, gå igenom den obligatoriska ”Att-göra” listan och förhoppningsvis bocka av ett par saker jag gjort, och med all säkerhet skriva till en del saker jag måste göra. Men varför skjuta upp till imorgon, det är väl lika bra att börja nu. Jag kan bara konstatera, att på mitt skrivbord lyder Entropi, som enligt Termodynamikens andra huvudregel säger att ”naturens riktning är att öka oordningen”. Så det är bara att försöka motarbeta en av naturens lagar.

måndag 20 maj 2013

Liten tuva


Liten tuva stjälper stort lass, eller fritt översatt, liten bakterie får Anita att ställa in Göteborgsvarvet. Ja, jag vet att jag tog rätt beslut, men det suger. Tre dagar utan näringsintag (maginfluensa, eller fel kost eller vad-det-nu var) och 27 grader varm, det borde vara en självklarhet att inte försöka springa 2,1 mil, men självklart var det inte. Jag velade in i det sista, jag hämtade ut nummerlappen och var beredd att springa, eller i alla fall försöka ta mig runt, men det som fick mig avstå var yngsta dottern. Hon lovade att springa med oss nästa år om jag inte sprang i år. Barnen, de tre anmälda tog sig i alla fall runt, summeringen var att det var tungsprunget. Så jag får vara stolt över avkommorna och komma igen. Jag planerar avverka halvmaran i Stockholm i höst i stället, någon som har lust att springa med?

Nu är alla hus fyllda med kycklingar, och arbetet rullar på som sig bör. Än är vädret varmt och skönt, snart får vi brottas med att det är för varmt. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

Här på gården har det skett ett mirakel. Vi har lyckats föröka hundantalet med avel på kastrerad hanne.

Jag beslutade mig för att kastrera Border Collie hannen tidigt i våras, det är lite bökigt med både tik och hanne. Veterinären rekommenderade ett implantat, eftersom det är säkert, och man kan då se effekten innan man tar till kniven. Och effekten kan vi konstatera, var inte den efterfrågade. Tiken ligger just och ger di till sju små valpar, så steril är han då inte. Och hur stor är sannolikheten att alla är hannar?

lördag 18 maj 2013

Göteborg runt

Idag är det dax för Göteborgsvarvet. Jag har vant mig vid tanken på att inte formen är den önskade, men jag hade inte förberett mig på den bakterie som jag träffat på. Magsjuka i dagarna tre precis före en halvmaraton, jag vet inte om jag ska starta. På radion har tävlingsarrangörerna varnat för varmt väder, de har rekommenderat uppvätskning, att dricka mycket tillsammans med mängder av kolhydrater. Jag har tömt kroppen på både vätska och kolhydrater. Först igår kväll kunde jag börja äta. En klok människa skulle inte komma på tanken att ge sig på varvet, jag velar. Ena stunden tänker jag, Anita var klok nu, självklart ska du inte springa, se ungarna starta, gå och sätt dig på ett fik, och ta emot dem vid målsnöret. Å andra sidan, två mil kan man ju gå, om jag startar kan jag ju alltid hoppa av när jag inte orkar mer. Och det är fullt med vätskekontroller längs med banan! Vi får se om kloka Anita vinner, eller om den mindre kloka får bestämma. Löparskorna är med, massor av vätska är med, och här i östra delarna av landet är det molnigt.

Igår träffade jag mina nya vänner. M ska ta hand om Busa en vecka igen, så M och M kom förbi för att hämtade  vovven. Vi pasade på att träna lite vallning. Lite matt av senaste dagarnas kamp mot elaka bakterier, men mellan passen satt vi i gräset och pratade och hämtade andan. Det  är roligt med nya bekanta, intressen för människor samman. Och ibland känner man att tillit och förtroende för människor man egentligen inte känner. Vår bekantskap började med att Lilla M köpte Nelly av mig. Nelly var då ett år, en litet Border collie tik som var alltför vek för mig, Nelly ville inte alls jobba med mig. Med Lilla M däremot, vill hon gärna arbeta. Nelly avgudar marken Lilla M går på, de har hittat varann. Det är aldrig roligt att sälja en hund, det känns som ett misslyckande. Med facit i hand vet jag att mitt beslut var helt rätt, och det värmer. Dessutom har det gett mig nya vänner.

torsdag 16 maj 2013

EMV


Jag ska nu ge mig på ett ämne där jag säkert inte har alla fakta, och säkert är ganska naiv, men jag kan inte förstå hur våra (läs böndernas) företag kan släppa iväg våra produkter till att bli EMV (Egna Märkes Varor)

Jo jag förstår, primärt köper just det här företaget, företag X för si och så många procent av den totala mängden som produceras, och skulle X idag sluta köpa så…

Vad jag inte förstår är hur det långsiktigt kan bli hållbart. Företag X säljer nu ”sina” produkter till ett betydligt lägre pris, och endast ett fåtal konsumenter är beredda att betala 129: - istället för 79: -, för exakt samma produkt. Vid nästa förhandling kommer X inte vilja betala mer för produkten, än att X gör en betydande vinst, och nu har böndernas företag bitit sig i svansen, för X köper fortfarande för en betydande del av det som totalt produceras. Alltså sätter företag X både pris och dikterar villkor.

Endast Sverige svenska jordgubbar har, och det gäller även andra produkter. Vi producerar mat, med de regler som gäller i Sverige, och med de djuromsorgskrav som finns. Våra produkter kommer att vara dyrare, så är det, men de står för mer än bara den produkten som ligger i förpackningen. Vi måste få betalt för det vi producerar. Jag tror att den enda vägen att gå, är att neka företag som X att köpa produkten som  paketeras i X:s förpackning . Försäljningen kommer gå ner, i alla fall i ett första steg, men som sagt, endast vi svenska bönder kan producera svensk mat, och det är i sista hand konsumenten som bestämmer vad konsumenten vill betala för. Är det produkter som är producerade med de regler som gäller i Sverige, vill svenska konsumenter se kor i hagarna, betade ängar och odlad mark? Har vi tillräckligt tydligt förmedlat den bilden till konsumententen, eller kan vi bli ännu tydligare?

En sak är i alla fall jag övertygad om, vi kommer aldrig lyckas få majoriteten av konsumenter ge femtio Kronor mer för samma vara, bara för att förpackningen inte är en EMV förpackning.

Vad får bonden av det här?

lördag 11 maj 2013

Nya tag


Nu när alla stallarna är tomma borde man kunna dra en lättnades suck, sträcka ut sig på soffan och slappna av. Så är inte fallet, i kläckmaskiner ligger ägg, och när kycklingarna kläcks ska de omedelbart transporteras ut i avdelningarna. Och då ska allt vara rent, nydesinficerat, spånat, nytt foder inkört, och alla vattenlinjer rengjorda, nytt friskt vatten påfyllt, all utrustning genomgången, och de som gått sönder under föregående kull ska vara lagat eller utbytt. Men även om det nu är full rulle både i stallar och ute på åkrarna, är det ändå nu man har tid och chans att justera och förbereda. Vi har en ny kycklingskötare, och det är bra, då får man se sitt jobb med andra ögon. När man ska förklara för någon annan, då kan man också fundera över om det sätt man tidigare används sig av, är det mest effektivt, eller finns det ett bättre sätt? Och har vi rutiner som underlättar, och som gör att vi förmedlar vad som hänt eller behövs göras på ett bra sätt till den som ska sköta djuren nästa pass? Jag ska använda den här tiden mellan kullarna till att göra nya skriftliga rutiner, och skapa nya journaler för att lätt kunna dokumentera eventuella frågeställningar.

Sist jag skrev var min lust att springa på minus. Och ibland tror jag man ska vara snäll mot sig själv och sin kropp, strunta i löprundan, ta en promenad, sätt sig i soffan eller försök komma i säng lite tidigare och sova ut. Fast det gäller bara den dagen, dagen efter får man lov att knyta på sig skorna, och fråga sig själv varför man gör det här. För egen del, jag springer för att jag mår bra av det, det rensar hjärnan, och jag vill ha en bra fysik.  Jag vill ha kondition nog att kunna springa en mil. Och för att ha det, ja då måste man utsätta sin kropp för just det, att springa en mil. Jag har just gått ifrån att springa på vägarna, nu har spåren i skogen torkat upp, och naturen just nu är underbar! Jag försöker hitta nya stigar att springa på, allt för att det ska kännas roligt, och just nu struntar jag i kilometertid. Milen ska avverkas, oavsett tid. Och efteråt känns det bra, jag känner mig riktigt duktig, och det ger en kick till fortsatt träning

Lite sur är jag dock på min nya Coach. Vi har startat en grupp inom LRFs lokalavdelning, och vår Coach löper ”på riktigt” Han tävlar i veteranlöpning, och är riktigt duktig. Sist vi tränade sprang han bredvid mig, vilket gör att jag får upp tempot en hel del. Då säger han”: ”vad fint spåret är, och vad härligt det är, jag brukar aldrig träna så här, du vet jogga lite lugnt” JOGGA LITE LUGNT!! Jag lyckades flåsande tala om för honom att i det tempo vi höll, då löpte man, inte joggande! Det finns många sätt att se på samma sak, och jag är övertygad om att min form kommer nå nya höjder, med den joggande coachen.

Kvällarna nu på våren är underbara, vi grillar nästan varje kväll, oftast blir det kycklingfilé, men ikväll har jag lyckats få fram lite lammkotlett, omväxling förnöjer.

torsdag 9 maj 2013

Inspiration

Idag behöver jag inspiration, jag har verkligen ingen lust att träna, verkligen inte. Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg, jag har inte kommit i önskvärd form, varvet kommer gå på ren vilja och envishet. Det känns tråkigt, eftersom jag i början av året låg rätt i träningen. Tur att det kommer fler varv, fler år, och fler möjligheter att komma på topp. Möjligen kan avsaknaden av träningslust ha något att göra med bristen av sömn, senaste veckan har vi lastat ut djur dag som natt, och det börjar kännas i både kropp och knopp. Men igår eftermiddag hann jag med en lång tur på Vackra Svarten, en tur på skogsvägar, ca en mil lång. Det blev en härlig tur med många galopper, fågelsång och vårens alla dofter.

onsdag 8 maj 2013

Vårbruk

Rusningstid dygnet runt är nog bästa beskrivningen för årets arbetstopp. Fast inte rusningstid enligt traditionell betydelse, inga köer och inte mängder av bilar och folk, men hög aktivitet. Årets vår är inte extremt sen här, men den blöta hösten har gjort arealen med höstsådd gröda mycket reducerad, och det som inte kunde göras då, är kvar till nu. Och det vanliga jobbet rullar på, stallarna är åter tömda på djur, utgödsling och tvättning pågår för fullt, alla börjar se lite zombi-liknande ut av betydligt mindre sömn än önskat. Det är nu vi måste passa oss och varann. Det är nu risken för skador är som störst. Stress, för lite sömn och viktiga arbeten som måste göras, eller helst skulle vara gjorda redan. Låt oss hoppas att vi, när det här året har gått, slipper höra :  jag skulle bara....
Arbetsrelaterade olyckor inom skogs- och lantbruk är vanliga, alltför vanliga. Ofta blir utgången allvarlig, ibland dödlig. Låt oss hjälpa varann att vara vaksamma, varna, se om och efter varann. Bytt den där dåliga slangen, det där kraftöverföringsskyddet, som ska bytas, i alla fall när vårbruket är klart. Det är svårt att värdera en förlorad kroppsdel, men så mycket kan jag säga, den förlorade arbetstiden som följer med skadan är betydligt större än den tiden det tar att säkra våra arbetsplatser.

onsdag 1 maj 2013

Arbetande hundar


I dagarna två har hundarna jobbat. Och oj vad de gillar att jobba! Det är möjligt att Busa inte håller måttet som tävlingshund men oj, vilken arbetshund. Vi har skiljt ifrån slakttackor, och lastat på dessa på slaktbilen. Hon är totalt orädd, observant, snabb men inte stressad, har tryck utan att känna behov av att bita. Hon lyssnar, lyder (Tack Lilla M) och jobbar på Då blir man glad! Och lite fundersam, är det inte meningen att tävlingarna ska spegla verkligheten? Att en bra arbetshund ska placera sig bra på tävling, och en bra tävlingshund ska göra ett bra jobb i verkliga livet? Hur nu verkligheten ser ut, det kan naturligtvis variera mellan gårdar och företag.
Busa och Eddie passar fåren, som är utsläppta en stund.
 
Igår blåste det storm, vårvindar friskare än friskast kan man säga. Jag tänkte ändå ta en träningstur på Vackra Svarten, men ack vad jag bedrog mig. Lagom när Svarten var sadlad, framskrittad och jag skulle sitta upp, ringer telefonen, ett nytt recept behövs. Det var bara att sadla av och släppa ut i hagen igen. Svarten var med förvånad än ledsen, han har inte riktigt samma arbetsvilja som hundarna
Vackre Svarten är nöjd med hö i hagen istället för arbete under ryttare.


Idag är det dags för nästa träningspass med Nya Coachen. Jag har gjort läxan, och det känns bra. En dags intervallträning på löpbandet, med fyra upprepningar, varje snabbjobb en kilometer i ett tempo av 13km/h. Ett pass med terränglöpning, åtta kilometer. Vi får se vad coachen säger. Göteborgsvarvet närmar sig med stormsteg, och jag har inte varit så otränad de andra gångerna inför varvet. Vi får se, det lär finnas ett taxibolag på plats som i sinreklam lovar att ” om du springer 7 km tar vi dig grattis och diskret i mål.” Och 7 km klarar jag, det är alltid bra att ha en nödlösning! Inför varvet kommer en gratistidning, Ett nummer av Aktiv träning. Tidningens matrekommendation är Kyckling med sesamfrö.  Jag citerar: ” Kyckling och sesamfrö passar nämligen perfekt ihop.” ”Kycklingens högvärdiga protein påverkar nämligen sesamfröna så att deras innehåll av mineraler tas upp effektivare i kroppen.”   Och därmed var middagsplaneringen klar, om någon vill ha receptet, lägg in en kommentar så ordnar jag det.