Vår, och andra företagares verksamhet kontrolleras av en massa myndigheter. Verksamheter som hanterar livsmedel, och som kan ha en påverkan på miljön ska tåla att synas i sömmarna, om det råder ingen tvivel. Men vem ska betala? De som kontrolleras, eller de som vill att kontrollen utförs? Viss tillsyn ska vara självfinansierad, dvs de företag som drabbas av kontrollen betalar. Inte direkt, men indirekt. Och här uppstår ett problem. Taxan bestäms efter hur stor verksamhet som bedrivs, oavsett hur väl den sköts, vilken ordning på papper som ska synas som råder och därmed vilken tid kontrollen tar. När väl taxan är fastslagen, ser man inte alltid från myndighetens sida vilka kostnader som besöken indirekt belastar företagen med. Om en eller två personer åker för att göra en kontroll är det samma, det enskilda behöver ju inte betala mer. Och ser man till den direkta kostnaden är det korrekt, taxan är redan fastställd, ingen extra kostnad kommer att tas ut för att två kontrollanter gör en mans jobb. Men indirekt ökar kostnaden markant. Tyvärr är den enkla ekvationen svår att kommunicera, att en ökad kostnad totalt drabbar de som ska dela på kostnaden.
Allt detta tänkte jag på när jag sprang dagens intervallpasset. Efter två km uppvärmning sprang jag fyra gånger 60m i snabbt tempo, med 60m gång emellan dessa spurter får upp ångan vill jag lova! Intervallerna sedan3x 4 plus2 km med 75 respektive 60 s vila emellan. Det lät ju inte så farligt, men efter sista intervallen var jag nära att kräkas. Oj vad jobbigt det var. Nervarvningen på två kilometer blev två och en halv, eftersom jag tog enpaus, jag var bara tvungen att äta smultronen, det fanns alldeles perfekt mogna smultron utefter skogsvägen, och vem kan motstå dessa? Inte jag i alla fall!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar