Se där. Plötsligt händer det. Tekniken, datorn och jag samarbetar. Vilken tillfredsställelse när allt fungerar. Som ni säkert förstår så tillhör inte släktet datorer mina bästa vänner. Ett nödvändigt ont så att säga. Ja ja nu är vi igång. Nu gäller det bara att ge pekfingrarna fritt spelrum över tangentbordet och hoppas på att något sätts på pränt.
Det känns lite konstigt när man för en gång skull får lite tid för sig själv. Det är alldeles tyst, sånär som på diskmaskinens stilla, rytmiska dunk i bakgrunden. Få använda tankarna själv utan mamma hit och mamma dit och Pernilla hit och Pernilla dit. Då känns det plötsligt tomt, ja, jag bjuder på den.
Vad ska jag skriva om? Våra barn, våra djur, kommunpolitiken, frustrationen över datorn, körsången eller kanske om när svärfar jagar den självgående gräsklipparen i trädgården.
Varför inte om en helt vanlig dag på gården. Det händer ju faktiskt en hel del under ett dygn. Ett barn trillar i nässlorna ett annat missar skolbussen och ett tredje undrar VARFÖR vårat internet släpper HEELA tiden. Ingen dag den andra lik. Ständiga utmaningar, scheman som ska synkas, skjutsa dit och hämta där. Vilket underbart liv man har egentligen. Vad tråkigt det skulle vara om man alltid hade rätt handlingar med sig på fullmäktigemötet. Eller att få sova varenda natt ostört utan att det larmar från kycklingstallet. Tänk er den dagen då allt blir som man planerat. Finns den när man har djur och ungar??
Nu låter det som om vi lever i ett ständigt kaos. Det gör vi naturligtvis inte men det är dessa dagar man kommer ihåg på något märkligt vis.
Det finns så många rofyllda, meditativa stunder också. När man tar kaffekoppen och går ut på trappan och blickar ut över "godset" och tänker att vi faktiskt lyckats med hel del här i livet. Eller när vinden viner i öronen när tösa och jag galopperar fram i skogen, och för all del även sväljer en och annan fluga, det är livskvalitet. Då glömmer man lätt hur mycket tid man lägger ner i företaget och njuter över att jag en gång valde rätt. Rätt karl alltså!!! Den där dagen i augusti 1989 på Sparresäters skogsbruksskola. Men det är en annan historia.
Förresten så måste dagens kommentar komma från vår yngste son. Han är fyra år och undrade om man måste åka båt till Danmark? Det måste vi inte men vi ska det, sa jag. Det är väl bara för att det ligger en "pöl" emellan va.....Allt är ju relativt.
Dagen till ända
Pernilla
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar