Ibland blir jag upprörd! Varför är
det ok att kritisera någon som tränar, men inte någon som inte gör det? Att
förlöjliga en person som löptränar, men inte en person som ligger i hängmattan?
Kommentarer som ”Varför springer
du, är det någon som jagar dig?” Eller ”Är det inte bättre att du gör något
vettigt istället?” har nog de flesta av oss som tränar fått höra . Jag leker med tanken
hur det skulle mottas om någon sa till en överviktig person ”vad väntar du på,
att kilona ska trilla av dig”? Nej, det är naturligtvis inte ok, men i min värd
är det inte heller ok att göra sig lustig över de som tränar. Alla har rätt att
respekteras för sina val. Jag behöver inte tycka om dessa val, men jag behöver
respektera dem.
Så jag väljer att träna. Jag
tränar för att ha kondition nog att springa en mil, för att hålla min vikt, och
för att orka med det jag vill kunna göra. Jag springer därför att jag då får en
stund för mig själv, för att jag då upplever naturen och årstidernas
skiftningar. Jag gör det för att jag tror att det är bra för mig, och för att
det känns bra för mig.
Och igår var det roligt! På
schemat stod 6 km i lugnt tempo. Perfekt tillfälle att prova nya Trailskorna,
jag ger mig ut i skogen! Tanken var att springa runt en sjö, så jag tog cykeln
upp till skogen. Tyvärr, eller som tur var sprang jag fel. Eller sprang, jag
klättrade, vadade, ibland nästan kröp jag fram. Jag kanske ska satsa på ett
lopp som Tjurruset? Det var stenigt, kvistigt och blött, om vart annat och
samtidigt.
Spring uppför den här backen ni som kan! Risken för stukade fötter är större än om man springen över boklövsskogarnas rötter.
Men så plötsligt, en åker, med en stig (nåja) som leder till en väg,
som leder till ett spår. Och spåret leder mig till en led, som tar mig till den
sjö jag ursprungligen tänkt mig springa runt!
Utefter leden hittar jag en skylt
som säger mig att här har Vrångsjö kvarn en gång, på 16000-talet legat.
Fin(n)a informativa skyltar mitt ute i skogen!
Man får
verkligen hoppas vattnet gick högre upp då. För nu var bäcken inte mycket att
skryta med. Det är ändå fascinerande med ruiner som denna.
Här ska Vrångsjö kvarn en gång stått
Väl ute ur skogen ficka jag bita
i det sura äpplet, ringa Bonden och be om hämtning. För även om jag kommit till
rätta, hade inte cykeln det. Och jag insåg att även om middagen brukar bli sen,
kanske det ändå är bra att äta middag före midnatt. Eller kanske man ska skapa
en ny trend, Middust
Cykeln är nu hittad, turen tog en
timme, de nya skorna ser inte ett dugg nya ut, men skoj var det!
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar